The Hellaocpters - Overdriver Review

Return to Music Reviews 2025

The Hellacopters - Overdriver Review

The Hellacopters’ Overdriver is a stellar tribute to the raw, gritty sound of classic 70s hard rock, with a touch of modern toughness and flair. The album’s energy hits hard, maintaining a certain rugged edge while embracing the powerful grooves of vintage rock, all while keeping things fresh with their dynamic riffs and infectious hooks.

The band's vocal style is a standout feature, with high-flying, almost soaring tones that add character to tracks like "Token Apologies" and "Coming Down." There's a distinct sense of personality in the delivery, and it complements the gritty riffs and punchy rhythm section. What sets Overdriver apart is the band’s ability to craft catchy choruses and memorable hooks, ensuring their songs stick with you after the first listen. This knack for songwriting gives the album a polished yet raw feeling, reminiscent of hard rock’s golden era.

One of the standout elements of Overdriver is the deep, buzzing bass tone, which plays a crucial role in capturing that vintage 70s rock vibe. On songs like "Don’t Let Me Bring You Down" and "Leave a Mark," the bass has that analog warmth and analog fuzziness that defines the era. It’s the perfect counterpoint to the guitar riffs, which range from garage rock-inspired tones to heavier, Black Sabbath-esque power chords.

The album boasts a diverse range of riffs, from the gritty garage-rock vibe of "Wrong Face On" to the epic, Sabbath-inspired feel of "Soldier On." Tracks like "Doomsday Daydreams" even channel a 90s Lenny Kravitz-style rock anthem energy, proving the band’s ability to effortlessly shift between light and dark tones. This variety keeps the listener on their toes, never quite sure what direction the next track will take.

However, not every track hits the same high notes. "Token Apologies" and "Coming Down" feel slightly weaker compared to some of the more standout moments on the album. While these tracks don’t quite match the energy or songwriting quality of others, they still hold their own and serve as more than just filler.

This track has a classic hard rock vibe, with gritty yet clunky riffs that give it an edge. The vocals soar, reaching high-flying notes, and the drums are tight, with intricate fills that add depth to the song. The bass is chunky and playful, adding a layer of fun to the overall feel. The keys in the background provide a subtle lightness, and the guitar solo is cleaner and more refined than earlier tracks, showcasing the band’s growing confidence.

The guitar work here feels sharper, with the band’s playing more tight and controlled. The bass takes a slight backseat but still retains that fuzzy, warm quality that adds depth. The drums are groovy, with a snappy, punchy feel, and the chorus is irresistibly catchy, thanks to the simple repetition of the title. Backing vocals add a nice touch, closing the song with a rich, full sound.

This track has a lighter feel, with soft guitars and a more laid-back vibe. The drums and bass feel slightly buried in the mix, which leaves the vocals to take center stage with a hollow, atmospheric quality. The song’s hook is solid, though not as engaging as others on the album. The solo, though brief, has a nice, bouncy energy that keeps the track from feeling too stagnant.

Channeling a more modern 2000s garage-rock vibe, this track is simple but highly effective. The riff is catchy, and the bass drives the rhythm forward with a sense of urgency. The song’s straightforward structure doesn’t take away from its infectious quality, and the drums deliver on the chorus with well-executed fills that keep the momentum going. The simplicity of this track really works, making it a standout for its immediate, earworm appeal.

A definite nod to 70s pop rock and Black Sabbath, "Soldier On" features riffs that recall the heavy, brooding sound of early metal, while the vocals shift in and out of an underwater effect, giving the song a haunting and unique flavor. The chorus dispenses with the effect, bringing back a more traditional vocal style that works well with the rock anthem atmosphere. Subtle piano touches and soft keys round out the track, creating a distinctive, atmospheric quality.

This track opens with riffs that channel the spirit of Lenny Kravitz’s “Are You Gonna Go My Way,” delivering a larger-than-life, anthem-like vibe. The drums are tight, with a Kiss-inspired feel, and the riffs have that classic rock swagger. The song ebbs and flows, starting with a mellow verse and building to an explosive chorus. The guitar solo hits at just the right moment, providing a much-needed burst of energy to close out the track.

The drums start with a punk-ish feel, with aggressive rolls and deep tom hits, bringing a touch of edginess to the song. The bass is thick and provides a strong foundation, while the pianos add intensity and depth. The vocals hit some impressive high notes, adding to the overall powerful feel of the track. The blending of genres, from punk to classic rock, creates a unique fusion that keeps things fresh.

A slower, bluesy track with laid-back riffs and mellow drumming. The vocals carry more weight in this track, adding a sense of depth and introspection. While not the most exciting song on the album, it still serves as a solid inclusion, with the guitar solo providing a bit of excitement to break up the monotony. It's a solid track, but it doesn't quite stand out in comparison to some of the more energetic moments on the record.

The use of tambourine in this track adds a touch of life and flair to the song. The drums have a nice punch, and the bass becomes more prominent toward the end of the track. The riff feels a bit flat, but the chorus is decent, and the band locks in tighter as the song progresses, making for a satisfying finish.

This track brings a bluesy feel with heavy, doom-inspired bass lines and sharp, clear vocals. The backing vocals flesh out the sound, and the overall vibe is heavy but controlled, with the bluesy riffs giving the track a classic rock feel. The vocals here are powerful, adding a new level of intensity to the song.

The album closes with "Leave A Mark," which features ghostly pianos and a strong, playful bass. The riffs are funky and bring a sense of fun, but the overall vibe is somewhat familiar, typical of what the band has already explored throughout the album. The chorus is decent, though simple, and the drums follow suit with a straightforward rhythm.

Overdriver showcases The Hellacopters' ability to blend classic rock influences with their own unique style, delivering an album that’s full of gritty riffs, catchy choruses, and diverse sounds. While some tracks may not hit as hard as others, the band’s overall energy and musicianship make for an engaging listen. Their mix of garage rock, 70s metal, and blues-infused riffs create a powerful sonic experience, making Overdriver a must-listen for fans of hard rock and classic influences.

The Hellacopters' Overdriver är en fantastisk hyllning till den råa, grusiga ljudbilden av klassisk 70-tals hårdrock, med en touch av modern tuffhet och stil. Albumets energi träffar hårt och behåller en viss ruggig kant samtidigt som det omfamnar de kraftfulla groove:erna från vintage rock, och håller allt fräscht med deras dynamiska riff och smittsamma hooks.

Bandets vokala stil är en framstående egenskap, med höga, nästan svävande toner som tillför karaktär till låtar som "Token Apologies" och "Coming Down". Det finns en tydlig känsla av personlighet i framförandet, och det kompletterar de grusiga riffen och den punchiga rytmsektionen. Det som skiljer Overdriver från andra album är bandets förmåga att skapa fängslande refränger och minnesvärda hooks, vilket säkerställer att deras låtar stannar kvar hos dig efter första lyssningen. Denna talang för låtskrivande ger albumet en polerad men ändå rå känsla, som påminner om hårdrockens gyllene era.

En av de mest framstående elementen i Overdriver är den djupa, surrande basen, som spelar en avgörande roll för att fånga den där vintage 70-tals rockkänslan. På låtar som "Don’t Let Me Bring You Down" och "Leave a Mark" har basen den där analoga värmen och den analoga fuzzigheten som definierar den eran. Det är det perfekta motstycket till gitarriffen, som sträcker sig från garage-rockinspirerade toner till tyngre, Black Sabbath-liknande powerchords.

Albumet har ett brett spektrum av riff, från den grusiga garage-rockkänslan i "Wrong Face On" till den episka, Sabbath-inspirerade känslan i "Soldier On". Låtar som "Doomsday Daydreams" kan till och med kanalera en 90-tals Lenny Kravitz-liknande rockanthemenergi, vilket bevisar bandets förmåga att utan ansträngning växla mellan ljusa och mörka toner. Denna variation håller lyssnaren på tårna och gör att man aldrig riktigt vet i vilken riktning nästa låt kommer att gå.

Men inte varje låt träffar samma höga noter. "Token Apologies" och "Coming Down" känns något svagare jämfört med de mer framträdande ögonblicken på albumet. Även om dessa låtar inte riktigt matchar energin eller låtskrivarkvaliteten hos andra, håller de fortfarande för sig själva och fungerar som mer än bara utfyllnad.

Här är en närmare titt på några av de viktigaste låtarna:

Token Apologies
Denna låt har en klassisk hårdrockskänsla, med grusiga men klumpiga riff som ger den en kant. Vokalerna svävar, når höga, flygande toner, och trummorna är tighta, med intrikata fills som tillför djup till låten. Basen är chunky och lekfull, vilket ger en extra dimension till helheten. Tangenterna i bakgrunden ger låten en subtil lätthet, och gitarrsolot är renare och mer raffinerat än tidigare spår, vilket visar bandets växande självförtroende.

Don’t Let Me Bring You Down
Gitarrspelet här känns skarpare, med ett tightare och mer kontrollerat band. Basen tar ett litet steg tillbaka men behåller ändå den där fuzziga, varma kvaliteten som ger djup. Trummorna är groovy, med en kvick och punchig känsla, och refrängen är omöjlig att motstå, tack vare den enkla upprepningen av titeln. Bakgrundsvokalerna ger en fin touch och avslutar låten med ett rikt, fullt ljud.

(I Don’t Wanna Be) Just A Memory
Denna låt har en lättare känsla, med mjuka gitarrer och en mer avslappnad vibe. Trummorna och basen känns något begravda i mixen, vilket gör att vokalerna får stå i centrum med en hålig, atmosfärisk kvalitet. Låtkrocken är solid, men inte lika engagerande som andra på albumet. Solot, även om det är kort, har en fin studsande energi som håller låten från att kännas för stillastående.

Wrong Face On
Med en mer modern 2000-tals garage-rockkänsla är denna låt enkel men mycket effektiv. Riffet är smittsamt och basen driver rytmen framåt med en känsla av brådska. Låtens raka struktur minskar inte dess smittande kvalitet, och trummorna levererar på refrängen med väl utförda fills som håller igång momentumet. Enkelheten i denna låt fungerar verkligen, vilket gör den till en av de mer minnesvärda för sin omedelbara, öronworm-kvalitet.

Soldier On
En tydlig nick till 70-tals poprock och Black Sabbath, "Soldier On" har riff som påminner om den tunga, dyster klangen hos tidig metal, medan vokalerna skiftar in och ut ur ett undervattensljud, vilket ger låten en kuslig och unik smak. Refrängen avlägsnar effekten och återgår till en mer traditionell vokalstil som passar bra med rockanthem-känslan. Subtila pianotouch och mjuka tangenter rundar av låten och skapar en distinkt, atmosfärisk kvalitet.

Doomsday Daydreams
Denna låt öppnar med riff som kanaliserar Lenny Kravitz "Are You Gonna Go My Way" och ger en större än livet, anthem-liknande känsla. Trummorna är tighta, med en Kiss-inspirerad känsla, och riffen har den klassiska rock-svungen. Låten ebbas och flödar, börjar med en mild vers och bygger upp till en explosiv refräng. Gitarrsolot träffar vid precis rätt tillfälle, vilket ger ett välbehövligt energiutbrott för att avsluta låten.

Faraway Looks
Trummorna börjar med en punkig känsla, med aggressiva rullar och djupa tomslag som ger låten en kantig känsla. Basen är tjock och ger ett starkt fundament, medan pianot ger intensitet och djup. Vokalerna träffar imponerande höga toner, vilket tillför den övergripande kraften till låten. Genrenas blandning, från punk till klassisk rock, skapar en unik fusion som håller saker fräscha.

Coming Down
En långsammare, bluesig låt med avslappnade riff och milda trummor. Vokalerna bär mer vikt här och tillför en känsla av djup och introspektion. Även om det inte är den mest spännande låten på albumet, fungerar den fortfarande som ett solidt inslag, med gitarrsolot som ger lite spänning för att bryta upp monotonin. Det är en solid låt, men den sticker inte ut jämfört med de mer energiska ögonblicken på skivan.

Do You Feel Normal
Användningen av tamburin i denna låt ger en touch av liv och krydda. Trummorna har en bra punch, och basen blir mer framträdande mot slutet av låten. Riffet känns lite platt, men refrängen är decent, och bandet låser in sig mer när låten går vidare, vilket gör att det avslutas tillfredsställande.

The Stench
Denna låt ger en bluesig känsla med tunga, doom-inspirerade baslinjer och skarpa, tydliga vokaler. Bakgrundsvokalerna förstärker ljudet, och den övergripande känslan är tung men kontrollerad, med de bluesiga riffen som ger låten en klassisk rock-feel. Vokalerna här är kraftfulla och tillför en ny nivå av intensitet till låten.

Leave A Mark
Albumet avslutas med "Leave A Mark", som har spöklika pianon och en stark, lekfull bas. Riffen är funky och ger en känsla av rolig energi, men den övergripande känslan är något bekant, typisk för vad bandet redan utforskat under albumet. Refrängen är okej, även om den är enkel, och trummorna följer med en rak rytm.

Overdriver visar The Hellacopters förmåga att blanda klassiska rockinfluenser med sin egen unika stil och leverera ett album fullt av grusiga riff, fängslande refränger och mångsidiga ljud. Även om vissa låtar inte träffar lika hårt som andra, gör bandets totala energi och musikerskap att det är ett engagerande lyssnande. Deras mix av garage rock, 70-tals metal och bluesinspirerade riff skapar en kraftfull ljudupplevelse, vilket gör Overdriver till ett måste för fans av hårdrock och klassiska influenser.