Halo Effect’s new album March of the Unheard is bound to resonate with fans of melodic metal, though it may go unnoticed by those not already invested in the genre. For listeners who appreciate a blend of heavy metal, metalcore, and melodic metal, this album offers plenty of satisfying moments. While it delivers an engaging mix of styles, certain elements may feel repetitive or lack the innovation some expect from a band of this caliber.

The guitars are undoubtedly the driving force behind the album. The solos are solid, the riffs are technical, and the dual guitar arrangements are tight. Tracks like “Detonate” and “What We Become” highlight these strengths, with intricate and energetic guitar work. However, there are moments where the guitar playing can feel a bit predictable, especially on “A Death That Becomes Us,” where the riffs lack the spark of the more dynamic sections.

Drumming on March of the Unheard sticks to a steady, foundational role. While the drummers never go over the top, they effectively maintain the song’s rhythm and flow, with some notable fills that add to the intensity. For example, on tracks like “Cruel Perception,” the drumming complements the song’s structure well, keeping the pace tight and controlled. There’s a certain restraint that works, though it may leave fans wanting a bit more flair from time to time.

The unclean vocals remain consistent throughout the album, not necessarily standing out as either exceptional or lacking. They deliver the required raw energy and aggression, but the real vocal highlight comes on “Between Directions.” Here, the band experiments a bit, creating a unique atmosphere with cleaner vocal passages that give the track an interesting and refreshing edge. The experimentation on this track brings some much-needed variety to the album.

The bass, while solid, doesn’t take the spotlight. It’s primarily there to provide a subtle weight to the songs, laying down a foundation without calling too much attention to itself. You can hear its presence on tracks like “Conspire To Deceive,” where it adds depth to the overall sound, but it rarely steps into the foreground in a way that stands out as exceptional.

As for the album's flow, it generally maintains a good pace. The transitions and interludes help create a sense of cohesion, with moments that evoke an epic, battle-hardened feeling. The inclusion of marching-band style drums, villainous motifs, and haunting backing vocals all contribute to this atmosphere. However, the closing track, “Coda,” while fitting within the narrative arc of the album, feels somewhat underwhelming in its placement. It’s a long, mostly acoustic piece that, though atmospheric, drags on a bit too much and leaves the album feeling anticlimactic at the end.

“Conspire to Deceive” is a solid track with an interesting, retro digital quality to the riffs that give it a bit of an old-school video game vibe. The song has a classic metal feel, with deep, epic vocals and a decent weight to the bass, though it does drag slightly as it progresses.

“Detonate” lives up to its explosive title, opening with groovy, heavy riffs that immediately grab attention. The bass provides a strong foundation, and the vocals maintain that epic, powerful tone. The track’s rhythm section adds some extra groove, and the technical guitar work in the middle further elevates it.

“Our Channel to the Darkness” introduces a refreshing change with its slow, acoustic guitars at the beginning, before diving into heavy metalcore riffing. While the riffs themselves aren’t groundbreaking, they have a strong, epic feel that drives the song forward. The raw energy of the vocals and some impressive drum fills help the song flow easily and keep things interesting.

“Cruel Perception” is a more restrained, heavy metal-inspired track with a focus on guitar. The drumming is tight but minimal, and the vocals are consistent, though they don’t show a lot of range. This track serves as a bit of a breather in the album’s middle, but it doesn’t leave a lasting impression.

“What We Become” brings out some of the album’s smartest and most technical guitar work. The drums are tight, and the bass provides a solid backbone to the track. The vocals here are more aggressive and deeper, showing some added versatility, making it one of the more engaging tracks on the album.

“This Curse of Silence” serves as an interlude of sorts, with its battlefield-like atmosphere, dramatic drums, and haunting vocals. The soaring guitar solos are epic, making it a fitting bridge between the first and second halves of the album.

“March of the Unheard” is another standout, with epic guitars and drums that continue to build on the album’s established feel. It’s a shorter track but tight and well-executed, making it work better than some of the longer, more meandering pieces.

“Forever Astray” is another metalcore-influenced track with dueling guitars at the start. Though the song holds promise, it begins to feel a bit bland as it progresses. The bass has a nice presence, but the riffs start to lose their edge as the song goes on.

“Between Directions” is an unexpected departure from the rest of the album, bringing a gothic, symphonic vibe. The violins, slower guitars, and sparse drums create a refreshing change of pace. The clean vocals, though not used often, add a nice touch and help elevate the track. The combination of violins and guitars creates a powerful, epic sound, and when the music fades to just the vocals, they stand out more than ever.

“A Death That Becomes Us” returns to heavier territory with dense, heavy riffs. The track has a simple but effective structure, and the bass stands out more here. While the song starts strong, it eventually settles into more predictable territory and loses some of its earlier energy.

“The Burning Point” brings us back to the heavy metal roots with groovy riffs and dynamic drumming. The vocals maintain their tough, powerful tone, and the overall execution is solid, though it doesn’t offer anything particularly new.

Finally, “Coda” brings the album to a close with an acoustic guitar intro and the inclusion of violins and haunting choir vocals. While it fits thematically with the album, the long acoustic sections feel a bit drawn-out and, unfortunately, don’t provide the satisfying conclusion that some might have hoped for. It’s a good track in its own right, but its placement at the end of the album doesn’t leave the listener with a sense of closure or resolution.

In summary, March of the Unheard delivers a solid melodic metal experience. While the album has its standout moments, it sometimes falls into predictable patterns. The guitar work is the clear highlight, but the drumming, bass, and vocals could have benefitted from more variation. It’s a satisfying listen for fans of the genre, but it might not win over those less familiar with melodic metal’s intricacies.

Halo Effects nya album March of the Unheard kommer troligtvis att tilltala fans av melodisk metal, även om det kan gå obemärkt förbi av dem som inte redan är investerade i genren. För lyssnare som uppskattar en blandning av heavy metal, metalcore och melodisk metal, erbjuder detta album många tillfredsställande ögonblick. Även om det levererar en engagerande blandning av stilar, kan vissa element kännas repetitiva eller sakna den innovation som vissa förväntar sig från ett band av denna kaliber.

Gitarrerna är utan tvekan drivkraften bakom albumet. Solona är solida, riffen är tekniska och de dubbla gitarrarrangemangen är tighta. Spår som "Detonate" och "What We Become" framhäver dessa styrkor med intrikata och energiska gitarriff. Det finns dock ögonblick där gitarrspelandet kan kännas förutsägbart, särskilt på "A Death That Becomes Us," där riffen saknar den gnista som finns i de mer dynamiska sektionerna.

Trummorna på March of the Unheard håller sig till en stadig och grundläggande roll. Även om trummisarna aldrig går över toppen, upprätthåller de effektivt rytmen och flödet i låtarna, med några anmärkningsvärda fills som bidrar till intensiteten. Till exempel på spår som "Cruel Perception" kompletterar trummorna låtens struktur väl och håller takten tight och kontrollerad. Det finns ett visst mått av återhållsamhet som fungerar, även om det ibland kan lämna fansen med ett behov av lite mer flair.

De oklanderliga sångerna förblir konsekventa genom hela albumet, och sticker inte ut som vare sig exceptionella eller bristande. De levererar den råa energin och aggressionen som krävs, men det verkliga sånghöjdpunkten kommer på "Between Directions." Här experimenterar bandet lite, och skapar en unik atmosfär med renare sångpartier som ger spåret en intressant och uppfriskande kant. Experimenteringen på detta spår ger albumet den variation det behöver.

Basen, även om den är solid, tar inte mycket uppmärksamhet. Den är mest där för att ge en subtil tyngd till låtarna och skapa ett fundament utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig själv. Man hör dess närvaro på spår som "Conspire To Deceive," där den adderar djup till det övergripande ljudet, men den kliver sällan fram på ett sätt som verkligen utmärker sig.

Vad gäller albumets flöde håller det generellt ett bra tempo. Övergångar och mellanspel hjälper till att skapa en känsla av sammanhang, med ögonblick som framkallar en episk och stridsprövad känsla. Inkluderingen av marschtrumsstil, skurkaktiga motiv och hemsökande bakgrundssånger bidrar alla till denna atmosfär. Den avslutande låten, "Coda," känns dock något tam i sin placering, även om den passar inom albumets narrativa båge. Det är ett långt, mest akustiskt stycke som, även om det är atmosfäriskt, drar ut på tiden och lämnar albumet att kännas lite anticlimaktiskt på slutet.

"Conspire to Deceive" är ett solidt spår med en intressant retro-digital kvalitet på riffen som ger det en känsla av ett gammaldags videospel. Låten har en klassisk metal-feel, med djupa, episka vokaler och en ordentlig tyngd på basen, även om den drar ut lite när den fortskrider.

"Detonate" lever upp till sin explosiva titel och öppnar med groovy, tunga riff som direkt fångar uppmärksamheten. Basen ger ett starkt fundament, och vokalerna behåller den episka och kraftfulla tonen. Låts rytmsektion tillför extra groove, och det tekniska gitarrarbetet i mitten höjer låten ytterligare.

"Our Channel to the Darkness" introducerar en uppfriskande förändring med sina långsamma akustiska gitarrer i början, innan de går in i heavy metalcore-riffing. Även om riffen inte är banbrytande har de en stark, episk känsla som driver låten framåt. Den råa energin från vokalerna och några imponerande trumfills hjälper till att få låten att flyta lätt och hålla saker intressanta.

"Cruel Perception" är ett mer återhållet, heavy metal-inspirerat spår med fokus på gitarr. Trummorna är tighta men minimala, och vokalerna är konsekventa, även om de inte visar mycket omfång. Detta spår fungerar som en andningspaus i mitten av albumet, men lämnar inte ett långvarigt intryck.

"What We Become" framhäver något av albumets smartaste och mest tekniska gitarrarbete. Trummorna är tighta, och basen ger en solid ryggrad åt låten. Vokalerna här är mer aggressiva och djupare, vilket visar på ökad mångsidighet och gör det till ett av de mer engagerande spåren på albumet.

"This Curse of Silence" fungerar som ett mellanspel av något slag, med sin slagfältsliknande atmosfär, dramatiska trummor och hemsökande vokaler. De svävande gitarrsolona är episka, vilket gör det till en passande bro mellan albumets första och andra halva.

"March of the Unheard" är ännu ett standout-spår, med episka gitarrer och trummor som fortsätter att bygga på albumets etablerade känsla. Det är ett kortare spår men tight och väl genomfört, vilket gör det bättre än vissa av de längre, mer kringvandrande låtarna.

"Forever Astray" är ett annat metalcore-influerat spår med duellerande gitarrer i början. Även om låten har potential, börjar den kännas lite blek när den fortskrider. Basen har en fin närvaro, men riffen tappar sin kant ju längre låten går.

"Between Directions" är ett oväntat avbrott från resten av albumet och bringar en gotisk, symfonisk vib. Violiner, långsamma gitarrer och sparsamma trummor skapar ett uppfriskande avbrott. De rena vokalerna, även om de inte används ofta, ger en fin touch och höjer spåret. Kombinationen av violiner och gitarrer skapar ett kraftfullt, episkt ljud, och när musiken försvinner och endast vokalerna är kvar, står de ut mer än någonsin.

"A Death That Becomes Us" återgår till tyngre territorium med täta, tunga riff. Låten har en enkel men effektiv struktur, och basen framträder mer här. Även om låten börjar starkt, hamnar den så småningom i mer förutsägbart territorium och tappar en del av sin tidigare energi.

"The Burning Point" tar oss tillbaka till heavy metal-rötterna med groovy riff och dynamisk trummning. Vokalerna behåller sin tuffa, kraftfulla ton, och den övergripande genomförandet är solid, även om den inte erbjuder något särskilt nytt.

Slutligen avslutar "Coda" albumet med ett akustiskt gitarrintro och violiner samt hemsökande körsång. Även om den passar tematiskt med albumet, känns de långa akustiska sektionerna lite utdragna och ger tyvärr inte den tillfredsställande avslutningen som vissa kanske hade hoppats på. Det är ett bra spår i sig, men dess placering i slutet av albumet lämnar lyssnaren utan känsla av avslutning eller upplösning.

Sammanfattningsvis levererar March of the Unheard en solid melodisk metalupplevelse. Även om albumet har sina höjdpunkter, faller det ibland in i förutsägbara mönster. Gitarrarbetet är den tydligaste höjdpunkten, men trummorna, basen och vokalerna kunde ha gynnats av mer variation. Det är en tillfredsställande lyssning för fans av genren, men det kanske inte vinner över dem som är mindre bekanta med melodisk metals finesser.