The Haunted have always existed in the liminal space between classic metal grit and modern heaviness, crafting a sound defined by raw, unflinching vocals, thick, no-nonsense riffs, and a directness that favors sheer force over experimentation. Over the years, they’ve cultivated a dedicated following by consistently delivering high-intensity metal with a dark, uncompromising edge. Songs of Last Resort continues in this vein, simultaneously showcasing the band’s strengths while highlighting the inherent limitations of their tried-and-true formula.

The album opens with “Warhead,” a deliberate, slow-building track that begins with a clipped, almost cinematic sample about finding shelter, before settling into conventional metal riffs and straightforward drum patterns. The vocals are raw and commanding, the production crisp, and the pace quick, yet the song rarely ventures beyond familiar territory. It’s solid, competent metal, but it doesn’t leave a lasting mark. Even the guitar solo, precise and well-executed, fails to push boundaries or elevate the track beyond expectation.

“In Fire Reborn” digs deeper into heaviness, propelled by thick bass, assertive drums, and guttural low-end vocals. While the riffs hit hard, they remain comfortably within the band’s established framework, offering intensity without innovation. It’s effective, but ultimately safe, a testament to the band’s consistency more than their adventurousness.

The energy picks up with “Death to the Crown,” where faster drumming, snarling vocals, and sharper, punchy riff bursts inject a sense of urgency. The track feels alive in a way earlier songs do not, with the guitar solo serving its purpose, but the real standout elements are the dynamic pacing and the nuanced drum work. A bold, heavy ending sees the bass step forward, adding gravitas and texture that make this track one of the album’s more memorable moments.

“To Bleed Out” takes a more melodic approach, layering dense riffs over a slower, more expansive second half. Its soaring chorus lends the song an unexpected grandeur, hinting at a more engaging, emotionally resonant side of Haunted that the band doesn’t always explore.

“Unbound” explodes from washed-out, restrained drums into fast, aggressive riffing, recalling the menacing edge of ’80s metal. Slower, bass-forward sections anchor the track, giving it a sense of weight, while the riffs and drum patterns offer genuine catchiness. This track feels more textured and dynamic than much of the album, with a balance of nostalgia and menace that stands out.

“Hell Is Wasted on the Dead” opens with muffled riffs and a mid-tempo groove that struggles to make an immediate impact. The vocals provide energy, but the underlying instrumentation feels uninspired. The mix is occasionally uneven, though backing vocals add an ominous undertone. It’s competent, but lacks the spark needed to elevate it beyond adequacy.

“Through the Fire” jumps back into high gear with fast riffs and deft palm-muted patterns. While the drums falter briefly, they recover, supporting some of the album’s most interesting rhythmic ideas. Some riffs feel recycled, yet the track balances moments of creativity with familiar conventions, exemplifying the band’s duality between boldness and formulaic tendencies.

“Collateral Carnage” leans on pounding drums and heftier riffs, but the song remains in the middle of the pack—solid but unremarkable. The vocals remain commanding, yet the instrumentation settles into a comfortable, “okay” groove that doesn’t demand attention.

“Blood Clots” opens softly with distant, atmospheric riffs before plunging into slow, crushing chugs. The drums and bass serve their function well, and the song has occasional standout moments, but overall it’s straightforward and somewhat predictable.

“Salvation Recalled” introduces an intriguing shift with djent-like riffing and more lively, nuanced drumming, underpinned by thick bass. While the vocals maintain consistency, the washed-out vocal passages provide a welcome contrast. A slower, more developed solo adds texture, suggesting that the band is capable of weaving subtler complexity into their otherwise direct sound.

“Labyrinth of Lies” builds tension with washed-out riffs, deep drum hits, and layered, synth-like textures before settling into a slow, groovy rhythm. The riffs are dynamic and crushing, and an old-timey southern twang sets it apart from the faster, more generic metal elsewhere on the album. It’s not overly complicated, but it lingers memorably in the listener’s mind, a rare moment where the band’s personality shines through.

Finally, “Letters of Last Resort” closes the album with a statement about Haunted’s core identity: many songs, despite solid production and vocal power, tend to blur together. Yet when the band shifts approach—through groove, atmosphere, or riff experimentation—their strengths emerge sharply. The track’s monumental riffs give way to slower, weightier movements that strive for epic scale but occasionally feel awkward. Throughout, the vocals remain the album’s most defining element, bold and unwavering from start to finish.

In the end, Songs of Last Resort is a strong, high-intensity metal record with pockets of originality that hint at Haunted’s untapped potential. When they venture beyond familiar patterns, the album breathes and sparks with life; when they revert to established formulas, the songs risk blending into one another. It’s an album of solid craftsmanship and memorable moments, but one that still suggests a band in search of a more distinct, defining identity.

The Haunted har alltid existerat i det liminala utrymmet mellan klassisk metalskärpa och modern tyngd, med ett sound definierat av råa, obevekliga sånginsatser, tjocka, okomplicerade riff och en direkthet som prioriterar ren kraft framför experimenterande. Under åren har de byggt upp en trogen skara fans genom att konsekvent leverera högintensiv metal med en mörk, kompromisslös kant. Songs of Last Resort fortsätter i samma spår, samtidigt som albumet både visar bandets styrkor och de inneboende begränsningarna i deras beprövade formel.

Albumet öppnar med “Warhead”, ett långsamt byggande spår som börjar med ett kort, nästan filmiskt prov om att hitta skydd, innan det övergår i konventionella metalriff och raka trumrytmer. Sången är rå och dominerande, produktionen är skarp, och tempot snabbt, men låten sträcker sig sällan bortom det bekanta. Det är stabil, kompetent metal, men lämnar inte ett bestående intryck. Även gitarrsolot, som är precist och väl utfört, lyckas inte lyfta spåret bortom förväntan.

“In Fire Reborn” gräver djupare i tyngd, drivet av tjock bas, självsäkra trummor och gutturala, låga vokaler. Riffen träffar hårt, men håller sig inom bandets etablerade ramverk, vilket ger intensitet utan innovation. Det är effektivt, men i slutändan säkert – ett bevis på bandets konsekvens mer än deras äventyrslust.

Energien ökar med “Death to the Crown”, där snabbare trummor, snärtiga vokaler och kortare, mer slagkraftiga riff skapar en känsla av brådska. Låten känns levande på ett sätt som tidigare spår inte gör, och gitarrsolot fyller sin funktion, men det är den dynamiska taktväxlingen och de nyanserade trummorna som gör spåret till ett av albumets mest minnesvärda. Ett kraftfullt avslut ser basen träda fram och ge tyngd och textur.

“To Bleed Out” tar en mer melodisk riktning, med täta riff och en långsammare, mer expansiv andra halva. Den upplyftande refrängen ger låten en oväntad storslagen känsla och antyder en mer engagerande, känslomässigt resonant sida av Haunted som bandet inte alltid utforskar.

“Unbound” exploderar från dämpade, återhållsamma trummor till snabb, aggressiv riffning, med en hotfull kant som påminner om 80-talets metal. Långsammare, basdrivna sektioner ger låten tyngd, medan riff och trummor erbjuder verkligt minnesvärda rytmer. Spåret känns mer texturerat och dynamiskt än mycket annat på albumet, med en balans av nostalgi och hotfullhet som sticker ut.

“Hell Is Wasted on the Dead” öppnar med dämpade riff och ett medeltempo-groove som har svårt att göra ett omedelbart intryck. Sången ger energi, men underliggande instrumentering känns oinspirerad. Mixen är stundtals ojämn, även om bakgrundsvokalerna adderar ett hotfullt undertoner. Kompetent, men saknar gnistan som behövs för att lyfta den.

“Through the Fire” hoppar tillbaka i högt tempo med snabba riff och skickligt dämpade mönster. Trummorna tappar ibland fotfästet, men återhämtar sig och stödjer några av albumets mest intressanta rytmiska idéer. Vissa riff känns återanvända, men spåret balanserar kreativitet med bekanta konventioner, vilket exemplifierar bandets dualitet mellan mod och formelmässighet.

“Collateral Carnage” lutar sig mot dundrande trummor och kraftfulla riff, men låten hamnar i mitten av fältet – stabil, men inte särskilt minnesvärd. Sången är fortsatt dominerande, men resten av instrumenteringen hamnar i en bekväm “okej”-zon.

“Blood Clots” börjar mjukt med avlägsna, atmosfäriska riff innan den sjunker ner i långsamma, tunga chuggar. Trummor och bas fyller sin funktion, och låten har några starka ögonblick, men är i stort sett enkel och förutsägbar.

“Salvation Recalled” introducerar en intressant förändring med djent-liknande riff och mer livfulla, nyanserade trummor, understödda av tjock bas. Sången är konsekvent, men de dämpade vokalmomenten erbjuder en välkommen kontrast. Ett långsammare, mer utvecklat solo lägger till textur och antyder att bandet kan väva in subtil komplexitet i sitt annars direkta sound.

“Labyrinth of Lies” bygger upp spänning med dämpade riff, djupa trumslag och lager av synthliknande ljud innan det övergår i ett långsamt, groovigt tempo. Riffen är dynamiska och kraftfulla, och en gammaldags sydstats-twist gör det unikt jämfört med snabbare, mer generisk metal på resten av albumet. Inte överdrivet komplicerat, men minnesvärt – ett sällsynt ögonblick där bandets personlighet verkligen lyser igenom.

Slutligen avslutar “Letters of Last Resort” albumet med en reflektion över Haunted’s kärnidentitet: många låtar, trots stabil produktion och kraftfull sång, tenderar att flyta ihop. Men när bandet byter till nya angreppssätt – via groove, atmosfär eller riffexperiment – framträder deras styrkor tydligt. Låtens massiva riff ger plats åt långsammare, tyngre partier som strävar efter episka dimensioner, men ibland känns de klumpiga. Genom hela albumet är sången dess mest definierande element, stark och konsekvent från början till slut.

I slutändan är Songs of Last Resort ett starkt, högintensivt metalalbum med glimtar av originalitet som antyder Haunted’s outnyttjade potential. När de bryter sig ur sina bekanta mönster får albumet liv och gnista; när de återgår till etablerade formler riskerar låtarna att smälta ihop. Det är ett album med gediget hantverk och minnesvärda ögonblick, men som fortfarande signalerar ett band som söker en mer tydlig, definierande identitet.