With SKELETA, Ghost dive headfirst into the glimmering, theatrical world they’ve been hinting at for years, fully committing to their fusion of glossy 80s hard rock, melodic metal, synth-drenched pop, and occult spectacle. If earlier albums balanced metallic grit with radio-ready hooks, SKELETA feels like the moment the band steps through the portal entirely—embracing neon, glam, and gothic drama with absolute confidence. It’s a resurrection of 80s glam metal filtered through Ghost’s devil-themed showmanship, polished to a shine only they could pull off.

The opener, “Peacefield,” makes it clear that Ghost are operating on a bigger, more cinematic wavelength. Angelic choirs drift into childlike whispers, slowly giving way to bright guitar lines and smooth, arena-rock drums. Instead of kicking the door down, Ghost ease listeners in, letting the mood simmer before the theatrics begin. It’s the perfect introduction to why Ghost confound newcomers: they look like a satanic ritual, but they sound like a pristine, dramatic, highly-stylized rock opera. The chorus glows with glossy glam energy, wrapped in production so clean it almost feels surreal.

That 80s sheen spreads across the album like lacquer. “Lachryma” and “Guiding Lights” bring lush synth pads, warm bass, crunchy mid-tempo riffs, and Tobias Forge’s unmistakable, theatrical delivery. These songs feel like wandering through a haunted fantasy world lit by neon lights—dramatic, dreamy, and knowingly over-the-top. Ghost aren’t parodying the era—they’re celebrating it with the craftsmanship of a band that understands exactly why those textures endure.

“Satanized” is one of the album’s breakout moments. The riffs glide in with a sultry swagger, the drums thump with more weight, and Tobias experiments with vocal rhythms and cadences in ways that inject fresh personality. The song oozes attitude, built more on groove and performance than pure heaviness, and it stands out as one of the most immediately gripping tracks on SKELETA.

When Ghost turn down the energy, the cinematic quality remains. “De Profundis Borealis” opens with moody piano before shifting into thick, deliberate riffing and steady percussion. It’s atmospheric and brooding, though it doesn’t quite reach the climax its slow-build structure promises. Still, it reinforces how fully Ghost commit to their worldbuilding—every track feels like a scene in a larger rock opera.

The mid-album stretch—“Cenotaph,” “Missilia Amori,” and “Marks of the Evil One”—finds Ghost embracing the full glam-metal resurrection. Big, bold riffs, tight bass lines, simple but stylish drum patterns, and soaring vocal hooks give these tracks an 80s strut, but with the precision of modern production. These songs feel like battle hymns for some supernatural fantasy realm, dripping with campy charm and mythic extravagance.

One of the album’s most memorable soundscapes arrives with “Umbra.” Its brooding synths, slow atmospheric swell, and even a delightfully unexpected cowbell moment build into a dramatic finale of fast, gleaming synth lines and heavy riffs. It’s playful, shadowy, and incredibly catchy—Ghost at their theatrical best.

Finally, “Excelsis” closes the album with a gentle, melancholy glow. Echoes of 80s Ozzy creep in through its pacing and soft emotional weight, letting the album drift out on a reflective, glitter-dusted sigh rather than a grand finale. It feels like the curtain falling after a long, extravagant performance.

Not every track lands with the same punch, but SKELETA succeeds through worldbuilding, style, and pure charisma. Ghost lean fully into their neon-lit, gothic pop-metal identity here, creating an album that feels theatrical, nostalgic, and uniquely theirs—a glossy occult fantasy coated in 80s glam and modern shine.

Med SKELETA fördjupar Ghost sig mer än någonsin i sin glansiga, teatrala blandning av 80-tals hårdrock, melodisk metal och mörk popdramatik. Bandet har alltid balanserat mellan ockulta estetiker och arenavänliga hooks, men det här albumet driver den balansen till en fullständig neonfärgad återuppståndelse. Det är glamrock doppad i dödsmetall-estetik—en märklig men beroendeframkallande kombination som bara Ghost kan få att fungera.

”Peacefield” öppnar albumet och visar direkt att Ghost arbetar i en större, mer filmisk skala. Änglalika körer och barnliknande röster glider långsamt in i ljusa gitarrer och mjukt arenarockiga trummor. I stället för att slå ner dörren bygger bandet upp stämningen gradvis, och det förklarar också varför nya lyssnare ibland blir förvirrade: de ser ut som helvetets präster men låter som ett polerat rockopera-band från 80-talet. Refrängen är glittrig och glamrockig, och produktionen är så ren att den nästan känns overklig.

Den där 80-talsglansen återkommer genom hela albumet. ”Lachryma” och ”Guiding Lights” bjuder på varma basgångar, glänsande syntmattor, crunchiga riff och Tobias Forges teatrala, storslagna sång. Det känns som att vandra genom en mörk fantasivärld upplyst av neon—dramatisk, drömsk och medvetet överdriven. Ghost parodierar inte epoken; de hyllar den med känsla och precision.

”Satanized” är ett av albumets tydliga höjdpunkter. Riffen glider in med självsäker swagger, trummorna får mer tyngd, och Tobias experimenterar med fraser och rytmer som ger låten en ny attityd. Det är en spår byggd mer på groove och karisma än ren tyngd, och det gör den till en av de mest direkt fängslande låtarna på SKELETA.

Även när tempot sjunker förlorar Ghost aldrig sin filmiska känsla. ”De Profundis Borealis” börjar med ett stämningsfullt piano innan den rör sig in i tunga riff och stadigt slagverk. Det är mörkt och atmosfäriskt, även om det inte riktigt når den kulmen som låtens uppbyggnad antyder. Men den visare hur helhjärtat Ghost arbetar med sin värld—varje låt känns som en scen i en större rockopera.

Mittenpartiet med ”Cenotaph,” ”Missilia Amori” och ”Marks of the Evil One” visar Ghost fullt ut omfamnandes sitt glammetalliska återfödelse-tema. Stora riff, täta basgångar, stilrena trummor och kraftfulla sångmelodier ger dessa låtar en självsäker 80-talsattityd med modern produktion. Man får känslan av ett äventyr i en överdådig fantasyvärld, där varje refräng är ett stridsrop.

”Umbra” är en av albumets starkaste stämningskapitel. Mörka syntar bygger upp en hotfull atmosfär, och till och med ett charmigt cowbell-ögonblick får plats innan låten exploderar i snabba syntlinjer och tunga riff. Det är lekfullt, skuggigt och oemotståndligt catchy—Ghost när de är som mest teatrala.

Sist ut, ”Excelsis,” låter albumet avslutas med ett mjukare, mer melankoliskt andetag. Den för tankarna till ett 80-talsinspirerat Ozzy-ögonblick, med stillsam stämning och eftertänksam melodi. Det är en lugn och glittrande avslutning för ett album som balanserar nostalgi, teatralitet och mörker så naturligt.

Inte varje låt träffar lika hårt, men SKELETA lyckas genom atmosfär, stil och ren karisma. Ghost lutar sig fullt ut in i sin neonbelysta, gothiska popmetal-identitet och skapar ett album som känns teatralt, nostalgiskt och unikt—en glansig ockult fantasi klädd i 80-talets glitter och modern precision.