Swedish progressive metalcore band Allt return with Ataraxia, an album that combines downtuned guitars, djent-inspired riffs, atmospheric synths, and the clean production associated with modern metalcore. Following their debut From the New World, the band move away from fictional post-apocalyptic storytelling toward more personal subjects involving grief, exhaustion, relationships, and the search for inner peace. The music reflects that change through softer passages and more vulnerable vocal performances, although the heavier sections remain firmly rooted in contemporary progressive metalcore. There are some genuinely effective riffs and atmospheric moments here, but much of the album feels familiar. Allt have the technical ability and production to deliver something compelling, yet they don't always do enough with those tools to distinguish themselves from the crowded modern metalcore scene.

“New Day” establishes the band's approach with distant guitars, tightly controlled drums, and thick, downtuned riffs. The arrangement moves between soft guitar strumming and heavier djent passages, while background synths add a dark, spacious atmosphere. The clean vocals and occasional screams fit the instrumental shifts reasonably well, and the production sounds polished throughout. The heavier sections have plenty of weight, particularly when the guitars settle into chunky, scraping riffs. However, the song rarely moves beyond the familiar conventions of modern metalcore. It's a competent opener that sounds good without being particularly surprising.

“Omertà” introduces deep, rhythmic guitar patterns and heavy drums, with subtle scratching effects adding another texture to the production. The percussion has a satisfying punch, and the vocal approach occasionally shifts into a spoken, almost rap-like delivery that provides some variation. Softer riffs and background synths create a welcome contrast, but the arrangement remains quite safe. The production also feels slightly thin in places, which prevents the heavier elements from connecting with quite the force they should. There are some enjoyable details, but the song doesn't fully capitalize on them.

“Nevermind” begins with slower riffs and atmospheric synths before moving into a more energetic drum pattern. The overall sound recalls the more accessible metalcore direction Bring Me the Horizon explored during their transition toward a more polished alternative-metal sound. The instrumentation has a decent groove, and the deeper drums give the track some weight, but the higher-pitched clean vocals become a distraction. The delivery occasionally sounds whiny, particularly when paired with the hip-hop-influenced phrasing. The song has the foundation for a solid melodic metalcore track, yet the vocal choices make it less convincing than the instrumental work suggests it could be.

“Enemy” builds gradually from distant guitars into heavier riffs and a more aggressive rhythmic arrangement. The combination of clean singing and harsh screams gives the song some variety, while the drum rolls toward the end help maintain momentum. The slow fade, with deep drums and ominous guitars, creates an effective atmosphere. Unfortunately, the breakdown itself feels fairly standard, even if the eerie guitar textures add some character. It's a familiar metalcore structure executed competently rather than a moment that significantly pushes the band's sound forward.

The title track, “Ataraxia,” initially offers one of the more interesting combinations of atmosphere and heaviness. Light synth effects establish a spacious setting before thick bass, pounding drums, and low-tuned riffs take over. The instrumental section has an appealing sense of weight, but the transition into whispered vocals takes away some of that momentum. The softer delivery doesn't quite match the power of the guitars, and the song loses some of its impact when it slows down. It's a frustrating moment because the atmospheric opening suggests a more compelling balance between vulnerability and aggression than the arrangement ultimately delivers.

“Ultraviolence” brings in familiar djent riffs, subtle trap-inspired beats, and deep bass. The cleaner vocal performance is stronger here, sounding less strained than on some of the previous tracks. Backing growls add weight when the guitars and drums hit their heaviest points, and a few riffs are genuinely effective. However, the song follows a well-worn formula, and the rap-like screamed delivery introduced later feels awkward against the instrumental backdrop. The result is a track with some good individual parts but little that makes the complete arrangement particularly distinctive.

“Snowblind” is more successful because its transitions feel natural. Plucked guitars establish a restrained atmosphere before the heavy riffs, deep bass, and powerful drums enter. These are the moments when Allt sound most convincing: the instrumentation has weight, the rhythmic interplay feels locked in, and the music doesn't need to force an exaggerated vocal style to make an impact. The softer passages also fit more comfortably into the arrangement, allowing the clean singing to sound controlled and genuine. The screams provide enough aggression without overwhelming the melody.

“High Hopes” returns to distant riffs and atmospheric synths, gradually introducing deeper bass and steady drums. The balance between clean singing and harsher vocals works reasonably well, and the spacious electronic textures give the song a pleasant mood. Some of the softer vocals verge on sounding cheesy, but the instrumentation generally supports the intended emotional tone. A brief acoustic section provides a welcome change of texture, while the backing vocals toward the end add grandeur. Unfortunately, the additional screams compete with those harmonies instead of allowing them to carry the closing passage. It's another example of Allt having good ideas that could benefit from more careful arrangement.

“Avalon” closes the reviewed sequence with soft synths, percussion, and clear clean vocals over gentle piano textures. The opening is restrained and atmospheric, allowing the vocals to sit naturally within the mix. When the full band enters with heavier riffs and deep drums, the contrast initially works well. However, the deeper growls and more aggressive guitar passages slightly undermine the gentler atmosphere the song establishes. The heavier elements aren't inherently out of place, but their inclusion feels less effective than the gradual build-up that precedes them.

Ataraxia shows that Allt can combine technical metalcore with atmosphere and emotional vulnerability, but the execution remains inconsistent. “Snowblind” is one of the strongest examples of the band balancing heaviness with restraint, while “New Day” and “Ataraxia” feature impressive instrumental weight. Elsewhere, familiar djent patterns, uneven vocal choices, and safe breakdowns prevent the songs from developing a stronger identity. The production is clean and the musicianship is solid, but a more distinctive approach to songwriting would help Allt stand out. There is enough here to interest fans of modern progressive metalcore, even if the album rarely moves beyond the genre's established formula.

Svenska progressive metalcore-bandet Allt återvänder med Ataraxia, ett album som kombinerar nedstämda gitarrer, djent-inspirerade riff, atmosfäriska synthar och den polerade produktion som blivit vanlig inom modern metalcore. Efter debutalbumet From the New World lämnar bandet det fiktiva, postapokalyptiska berättandet bakom sig för att utforska mer personliga ämnen som sorg, utmattning, relationer och sökandet efter inre lugn. Förändringen märks i de mjukare partierna och de mer sårbara sånginsatserna, även om de tyngre sektionerna fortfarande har en tydlig förankring i modern progressiv metalcore. Här finns flera effektiva riff och atmosfäriska ögonblick, men stora delar av albumet känns bekanta. Allt har både det tekniska kunnandet och den produktionsmässiga kvaliteten som krävs för att skapa något engagerande, men bandet gör inte alltid tillräckligt mycket med sina verktyg för att särskilja sig från dagens överfulla metalcorescen.

“New Day” etablerar bandets sound med avlägsna gitarrer, tajta trummor och tunga, nedstämda riff. Arrangemanget växlar mellan mjukt gitarrspel och tyngre djent-partier, medan syntharna i bakgrunden skapar en mörk och rymlig atmosfär. Den rena sången och de sporadiska skriken passar förhållandevis bra ihop med de instrumentala skiftningarna, och produktionen låter genomarbetad. De tyngre partierna har ordentlig kraft, särskilt när gitarrerna går över i grova, skrapande riff. Trots det kommer låten sällan längre än till de välbekanta byggstenarna inom modern metalcore. Det är en kompetent öppning som låter bra utan att överraska särskilt mycket.

“Omertà” introducerar djupa, rytmiska gitarrmönster och tunga trummor, medan diskreta scratching-effekter tillför ytterligare en dimension till produktionen. Trummorna har ett tillfredsställande tryck, och sången övergår ibland i ett talat, nästan rapliknande uttryck som ger låten viss variation. Mjukare riff och bakgrundssynthar skapar en välkommen kontrast, men arrangemanget känns fortfarande ganska försiktigt. Produktionen upplevs dessutom som något tunn på sina håll, vilket hindrar de tyngre partierna från att träffa med den kraft de borde ha. Det finns flera intressanta detaljer, men låten tar inte riktigt vara på dem.

“Nevermind” börjar med långsamma riff och atmosfäriska synthar innan trummorna växlar upp. Helheten för tankarna till den mer lättillgängliga metalcore som Bring Me the Horizon utforskade när de rörde sig mot ett mer polerat alternativmetal-sound. Instrumentalen har ett fungerande groove, och de djupa trummorna ger låten tyngd, men den ljusare, rena sången blir stundtals distraherande. Framför allt när den kombineras med den hiphop-influerade fraseringen låter framförandet lite gnälligt. Låten har grunden till en stabil melodisk metalcore-komposition, men sångvalen gör den mindre övertygande än instrumentalen antyder att den skulle kunna vara.

“Enemy” bygger gradvis upp stämningen med avlägsna gitarrer innan tyngre riff och mer aggressiva rytmer tar över. Kombinationen av ren sång och hårda skrik ger låten variation, medan trumrullningarna mot slutet hjälper till att hålla energin uppe. Den långsamma uttoningen med djupa trummor och hotfulla gitarrer skapar en effektiv atmosfär. Själva breakdownen känns dock ganska standardmässig, även om de kusliga gitarrtonerna tillför lite personlighet. Det är väl utförd metalcore snarare än ett ögonblick som tydligt utvecklar bandets sound.

Titelspåret “Ataraxia” erbjuder till en början en mer intressant kombination av atmosfär och tyngd. Lätta synthljud skapar ett öppet ljudlandskap innan tjock bas, kraftfulla trummor och nedstämda riff tar över. Instrumentalen har en tilltalande tyngd, men när låten går över till viskande sång försvinner en del av framåtrörelsen. Det mjukare uttrycket matchar inte riktigt gitarrernas kraft, och låten tappar en del av sin intensitet när tempot dämpas. Det är frustrerande, eftersom det atmosfäriska introt antyder en mer övertygande balans mellan sårbarhet och aggression än arrangemanget till slut levererar.

“Ultraviolence” bygger vidare på välbekanta djent-riff, diskreta trap-influerade beats och djup bas. Den rena sången fungerar bättre här och låter mindre ansträngd än på några av de tidigare spåren. Bakgrundsgrowl tillför tyngd när gitarrer och trummor slår till som hårdast, och vissa riff är riktigt effektiva. Samtidigt följer låten en välbekant formel, och det rapliknande skrik som introduceras senare känns märkligt i förhållande till instrumentalen. Resultatet blir en låt med flera bra enskilda delar, men utan en särskilt egenartad helhet.

“Snowblind” fungerar bättre eftersom övergångarna känns naturliga. Plockade gitarrer etablerar en återhållsam atmosfär innan tunga riff, djup bas och kraftfulla trummor kommer in. Det är här Allt låter som mest övertygande: instrumentalen har tyngd, rytmsektionen sitter tätt ihop och musiken behöver inte ta till ett överdrivet sånguttryck för att göra avtryck. De mjukare partierna passar också bättre in i arrangemanget, vilket gör att den rena sången känns kontrollerad och genuin. Skriken tillför tillräckligt mycket aggression utan att dränka melodin.

“High Hopes” återgår till avlägsna riff och atmosfäriska synthar, som gradvis kompletteras av djupare bas och stadiga trummor. Balansen mellan ren sång och hårdare vokaler fungerar ganska bra, och de luftiga elektroniska inslagen ger låten en behaglig stämning. Vissa mjuka sångpartier riskerar att låta lite väl tillgjorda, men instrumentalen stöder i stort sett den känsla bandet vill förmedla. Ett kort akustiskt parti ger välkommen variation, medan bakgrundssången mot slutet tillför en större, mer pampig känsla. Tyvärr konkurrerar de extra skriken med harmonierna i stället för att låta dem bära avslutningen. Ännu en gång har Allt bra idéer som skulle vinna på ett mer genomtänkt arrangemang.

“Avalon” avslutar den genomgångna låtlistan med mjuka synthar, diskreta rytmer och tydlig ren sång över varsamma pianotoner. Inledningen är återhållsam och atmosfärisk, vilket gör att sången passar naturligt in i mixen. När hela bandet kliver in med tyngre riff och djupa trummor fungerar kontrasten till en början bra. De djupare growlen och mer aggressiva gitarrpartierna försvagar dock något av den stillsamma atmosfär som låten först bygger upp. Tyngden är inte i sig felplacerad, men den känns mindre effektiv än den gradvisa uppbyggnaden som föregår den.

Ataraxia visar att Allt kan kombinera teknisk metalcore med atmosfär och känslomässig sårbarhet, men resultatet är ojämnt. “Snowblind” är ett av de starkaste exemplen på hur bandet balanserar tyngd och återhållsamhet, medan “New Day” och titelspåret erbjuder imponerande instrumentell kraft. På andra håll gör välbekanta djent-mönster, ojämna sångval och förutsägbara breakdowns att låtarna saknar en tydligare identitet. Produktionen är ren och musikerna skickliga, men låtskrivandet behöver mer särpräglade idéer för att Allt ska sticka ut. Det finns tillräckligt mycket här för fans av modern progressiv metalcore, även om albumet sällan lämnar genrens etablerade formel bakom sig.